Föreningsdemokratin lever - men hur är det med föreningslivet?
Efter ett årsmöte med 924 deltagare blev förstås slutsatsen att föreningsdemokratin visade upp sig i all sin prakt i måndags. Det var kanske på många sätt en historisk händelse, mig veterligen har en sådan uppslutning inte gjort sig gällande varken i AIK eller någon annan fotbollsförening i modern tid. Men vad det säger som föreningslivet är ytterst lite.
Jag hyser förstås mina förhoppningar om att det engagemang som folk visade i samband med detta årsmöte nu kommer kanaliseras in också i föreningslivet, men jag ska erkänna, de är låga.
Jag låter måhända bitter nu, men det är med oro jag noterar hur supporterskapet mer och mer utvecklas till något man konsumerar, inte deltar i. Något man retweetar, likear, delar, beställer och köper, men där slutar också engagemanget.
Några exempel:
"Vad gör ni för hockeyn?" är en fråga som ställs oss nästan varje säsong. Ett exempel på vad vi försökt göra är en buss som skjutsar hem folk i norrot efter match. Ett initiativ som fick enorm respons i sociala medier. Hundratals retweets och hejarop, detta var en FANTASTISK idé. En enda person visade intresse för att faktiskt åka med bussen.
En match i månaden tillsammans, initiativet för att göra det lättare och roligare att gå på AIK-matcher inom andra sektioner än fotboll och hockey. Hyllat. Varje månad röstar hundratalet personer om vilken match vi ska gå på tillsammans härnäst. Matchvärdar hör lite oroligt av sig och säger att det endast får plats 300 pers i hallen, kommer det verkligen räcka? Hur många som dyker upp? Två, utöver the usual suspects som ändå hade varit där.
En match i månaden tillsammans, initiativet för att göra det lättare och roligare att gå på AIK-matcher inom andra sektioner än fotboll och hockey. Hyllat. Varje månad röstar hundratalet personer om vilken match vi ska gå på tillsammans härnäst. Matchvärdar hör lite oroligt av sig och säger att det endast får plats 300 pers i hallen, kommer det verkligen räcka? Hur många som dyker upp? Två, utöver the usual suspects som ändå hade varit där.
Jag vill inte att supporterskapet ska bli en digital produkt. Jag vill att den ska vara av kött och blod, passion och närvaro. Låt oss ta energin från ett historiskt årsmöte och också applicera den på föreningslivet. Låt oss göra bra saker tillsammans för klubben vi älskar, låt oss inte bara förena oss i kaos, konflikt och omvälvande beslut, utan också i aktiviteter som för klubben framåt, lite varje dag liksom.
Är det något du kan göra för att vitalisera föreningslivet och därmed också på riktigt stärka föreningsdemokratin, då är det att delta också där det händer i det dagliga. Gå med i en supporterförening, delta i deras aktiviteter, snacka med folk, hitta gemensamma engagemangsområden, starta en arbetsgrupp kring något du brinner för, åk på en bortaresa. Det kommer kännas värdefullt, roligt och som en kärlekshandling till klubben du älskar.
Foto: Joakim Hall och Pronto
